8 SEPTEMBER

 

Att jag denna dag för fem år sedan skulle ha sett honom uppträda på en scen i verklighet övergår en människas möjliga kapacitet av hjärnceller att begripa. Det är fullkomligt oresonligt. Något så underbart skulle inte kunna existera, inte i mitt liv. Något som gör mig ledsen är att se ansikten i publiken som fick denna lycka, att se dem skrika av förtjusning och hänförelse, sjunga med i texterna, klappa vilt med händerna och dansa och hoppa till beatet, och frigöra överväldigade känslor genom att gråta för att han stod där på riktigt. Men samtidigt gläds jag åt det, naturligtvis, för deras kärlek till honom. Den där natten mot 26 juni, då jag befann mig på badrumsgolvet i flera timmar på grund av det mycket verkliga uppslitna och värkande hålet i min bröstkorg, ägnade jag inte en enda tanke till att min biljett nu var meningslös. Detta omvända faktum fanns inte i mina dåvarande tankar, vilket jag upptäckte långt senare, för det enda jag ville, var att ha honom här.

<3

Wonderful text, you are talented.