"Dör hellre än upplever den där smärtan igen" var en tanke som dök upp när jag såg Bad Tour på Wembley häromveckan. Började tänka på 25 juni, och att det närmades. Den här tanken fick mig i alla fall att gråta, för det var så sant. Natten mot 26 juni. Ingenting kan beskriva den smärtan. Ett stort värkande uppslitet hål i min bröstkorg, och hjärtat var som söndersmulat. Fan, vad ont det gjorde. Fysiskt. Tårarna var hämningslösa den natten. Satt på badrumsgolvet fram till 5 på morgonen... Grät varje dag i två månader efter det. 25 juni förändrade mig. Hans bortgång var ej okej.

 

Jag tänker på dig lika mycket idag som alla andra dagar. Jag tackar dig för vem du var, för att du alltid var dig själv oavsett vad, för du var undebart vacker, på alla sätt och vis. Tack för all konst du skapade, som jag dansar till, beundras och får lyckorus av och även ibland, som idag, gråter, för jag saknar dig så innerligt mycket. Jag älskar dig för evigt, Michael. Vila i frid, min ängel.