WWW.POPKUNGEN.BLOGG.SE

EN LEGENDS LIV - SISTA DELEN


Trots tumultet under åren närmast efter Invincible gick det inte att förneka att Michael var på väg att komma igen. 2006 hade han åtta rekord i Guinnes rekordbok, vilket visade hans unika ställning på toppen av popvärlden.
Förutom de här utmärkelserna kunde Michael fira tjugofemårsdagen av Thriller, detta genom att ge ut ett nytt album, Thriller 25. Ett annat skäl att fira fick han år 2008, då han fyllde femtio. Sony BMG gav ut ett samlingsalbum med titeln King of Pop för att fira tilldragelsen.
Den absolut största nyheten på flera år var emellertid Michaels stundande återkomst på scenen, med en rad konserter på den kända 02 Arena i London.

I mars 2009 tillkännagav Michael att han skulle hålla 50 konserter på 02 Arena i juli samma år. Hans ord till de jublande fansen ekar tragiskt idag; "Jag kommer att sjunga låtarna som mina fans vill höra. This is it, sedan går ridån ner, okej?"



Biljetter till de första tio konserterna såldes ut på några timmar i en takt av 11 stycken per sekund, vilket sägs vara den snabbaste utsålda föreställningen i världshistorien. Många såg turné- och arenakonserterna som ett säkert tecken på att Jackson var på väg att återfå sin hälsa. För hundratusentals fans skulle konserterna bli en dröm som besannades - en chans att få se hjälten i deras liv på vad som kanske skulle bli hans sista turné i Storbritannien.
Men bara några dagar innan konserterna skulle dra igång chockades världen av en nyhet som ingen hade kunnat förutse. Michael Jackson hade gått bort.

Nyheten spred sig som en löpeld. På bara några timmar rapporterade internetsajter, dagstidningar och radio- och tv-kanaler samma ofattbara nyhet; Michael Jackson hade gått bort helt plötsligt och oväntat.
Michael hade av allt att döma kollapsat i sitt hem i Holmby Hills, Kalifornien, och livräddningsförsöken hade misslyckats. Ett läkarteam anlände efter ett akutsamtal, men deras upprepade livräddningsförsök gav inget resultat. Michael fördes till sjukhus, men snart tvingades man ge upp sina försök att rädda mannen som blivit en hjälte för miljoner fans.



Vad hade hänt? Hela världen befann sig i chock och överallt väntade folk desperat på att få veta mer. Mediedrevet som hade jagat Jackson under en så stor del av hans liv lade in högsta växeln, men lika snabbt som svaren kom ökade mysteriet och förvirringen. Under de närmaste dagarna kom coronerns rapport, som visade att Michael hade varit allvarligt underviktig, av allt att döma utmattad och sliten av pressen inför de väntade konserterna, men spekulationer om vad som hade lett till hjärtstilleståndet gav näring åt rubrikerna i flera veckor framåt.
Mitt i sökandet efter mer information trycktes en rak och enkel sanning ha glömts bort; en man, en far till tre barn, hade tragiskt avlidit.



Michael Jackson levde hela sitt liv i rampljuset, från barndom till medelålder, och bevakningen fortsatte efter hans bortgång. Det var oundvikligt att världens medier skulle suga ut allt de kunde ur tragedin. Men även om den ombytliga allmänna opinionen må svänga och med de rubrikerna, så kommer eftervärlden att skriva en annan historia, som ska bestå för evigt; historien om en man från en enkel bakgrund, en man som följde sitt hjärta, utvecklade sin gudagivna begåvning och arbetade oförtröttligt för att nå sina mål, en man som slog ett flertal rekord och med sina välgörenhetsinsatser hjälpte miljoner människor till ett bättre liv, en man som inspirerade och kommer att fortsätta inspirera hundratusentals musiker över hela jorden, en man som var en gigant i underhållningsvärlden.

EN LEGENDS LIV - DEL 9


Tio år efter Dangerous släppte Michael sitt tionde och sista album, Invincible. Trots all uppståndelse kring utgivningen av det nya materialet kom lanseringen bort i kontroverserna som ledde till att han sa upp kontraktet med Sony. Enligt Michael hade Sony, som en följd av att han lämnat bolaget, inte marknadsfört albumet så mycket som de hade kunna göra. Vissa större PR-jippon arrangerades dock, bland dem ett jubileum för att fira Michaels trettio år som soloartist. Festen hölls i den berömda Madison Square Garden, och en mängd nyare stjärnor gjorde Jackson sällskap på scenen för att fira, bland andra Whitney Houston, Slash, Usher, 'N Sync och Britney Spears.

En kort tid efteråt sjöng Michael på en annan konsert, fast under väldigt annorlunda, oändligt mycket sorgligare omständigheter. Efter de tragiska händelserna den 11 september 2001 hjälpte Michael till att arrangera en välgörenhetsgala till minne av dem som dog vid attackerna. Han framträdde där med en av sina egna låtar, "What more can I give", bland 35 andra stora artister som också gav sitt stöd och visade sitt engagemang på singeln som släpptes efter galan.


Även om Invincible sålde i färre exemplar än Michaels tidigare album - men ändå hela tio miljoner - for den högst upp på USA-listorna så fort den kommit ut, och blev dessutom listetta i ett dussintals andra länder. Den fick ett svalt mottagande av kritikerna, av vilka många kommenterade dess längd (omkring 80 minuter, med 16 låtar), men eftersom ribban hade lagts så högt i och med hans tidigare album var det kanske oundvikligt att vissa fans och kritiker inte skulle nöja sig med mindre än en ny Thriller.

Efter Invincible drog sig Michael mer och mer tillbaka från offentligheterna och höll sig mest hemma på Neverland Ranch. Även om han 2002 kunde glädja sig åt sitt tredje barn födelse, Prince Michael Jackson II, ville han inte avslöja vem barnets mor var och försökte hålla babyn dold för mediernas blickar, precis som han har gjort med de två andra barnen.
Trots att han levde tillbakadraget släppte han 2003 in en dokumentärfilm från tv på Neverland Ranch, med reporten Martin Bashir, och de fick då en bättre inblick i hans liv än någon hade fått förut. Bara ett decennium tidigare hade han varit utsatt för starka brottsmisstankar, och den här dokumentären rörde åter upp anklagelserna mot stjärnan och väckte nya frågor och det liv han levde. Antydningarna dementerades av Jackson, som fick offentligt stöd av flera goda vänner, bland dem skådespelerskan Elizabeth Taylor.


Hjulen hade emellertid satts i rullning, och två år efter det att dokumentären sändes hamnade Michael Jackson i domstolen i Santa Maria, Kalifornien. "Lögnen är en sprinter, men sanningen en maratonlöpare. Sanningen kommer att vinna maratonloppet i den här rättegången", sa Michael. En intensiv period av rättegångar slutade efter fem månades med att Jackson blev helt och hållet friad på samtliga åtalspunkter. Men sångaren hade lidit svårt av den pressade situationen. Michael drabbades av stressrelaterade hälsoproblem och sökte än en gång lindring i smärtstillande läkemedel.
Efter frikännandet flydde Michael undan mediernas blickar och slog sig ner i Bahrain. 2006 började det komma in rapporter om ekonomiska problem. Det framkom att huvudbyggnaden på Neverland Ranch hade stängts och att Michael var försenad med avbetalningarna på ett multimiljondollarlån.

EN LEGENDS LIV - DEL 8

 



Medan åttiotal övergick i nittiotal fläckades Michaels enorma listsuccéer av en rad olika rykten om hans privatliv. Michael var mycket mån om sin privata sfär, och det var nästan oundvikligt att han skulle omges av mystik och fascination, precis som så många andra kändisar. Vissa aspekter av hans privatliv — som Neverland Ranch, chimpansen Bubbles, de ständiga ansiktsförändringarna och hans allt ljusare hudfärg — gjorde nyfikenheten ännu större. Men vad som skadade honom mer än något annat var anklagelsen han utsattes för 1993, om att han skulle ha uppträtt opassande mot en av de unga pojkar som besökte Neverland Ranch.

Även om utredningen och rättegången som följde på anklagelserna var över så fort en uppgörelse träffats hade Michaels karriär och hälsa tagit stor skada av det inträffade. En del av världsturnén för Dangerous ställdes in och effekterna av olika smärtstillande medel som Michael hade tagit för att klara stressen under rättegången tvingade honom till sist att lägga in sig på ett behandlingshem. Eftersom han utåt alltid hade varit  en våldsam motståndare mot droger ifrågasattes nu hans trovärdighet.
I maj 1994 gifte sig Michael med Lisa-Marie Presley, Elvis dotter, som hade stöttat honom under hela rättegången. Även om det fanns de som försökte utmåla äktenskapet som ett försök att bättre på Michaels image, var paret i själva verket mycket tillgivna mot varandra och förblev goda vänner efter skilsmässan nästan två år senare.



1995 gjorde Michael rent hus med tvivlarna och kritikerna, när de trogna fansen kunde glädja sig åt ett nytt rekordprojekt: dubbelalbumet HIStory: past, present and future, Book 1. Med ett urval av 15 greatest hits och 15 nya låtar visade Michael här att han inte bara var kung och det förflutna, utan också över popens framtid. Albumet gick omedelbart upp på förstaplatsen och har sedan dess sålt i över 20 miljoner exemplar och därmed blivit tidernas mest sålda album med mer än en cd.
Nästa singel från albumet, "You are not alone", slog ett annat rekord, som första singel som gick direkt upp som etta på Billboards Hot 100-lista, medan "Earth song", Michaels underbara bön om medkänsla med de fattiga i världen och med vår miljö, slog an en sträng hos lyssnare i hela världen. I Storbritannien låg den överst på listorna i sex veckor, och blev hans mest framgångsrika singel där.
Turnén för HIStory slog sina egna rekord: Michael reste till världens alla hörn, uppträdde i 58 olika städer inför så många som 4,5 miljoner människor. Medan han var ute på dem årslånga turnén gav han ut ännu ett rekordalbum — denna gång några remixar från HIStory med titeln Blood on the dancefloor: HIStory in the mix. Albumet blev det mest köpta remixalbumet någonsin, med en försäljning  på sex miljoner exemplar världen över.

 



Det var under HIStory-turnén som Michael gifte sig med sin andra fru, Deborah Rowe. Paret fick två barn tillsammans: Prince Michael Joseph Jr. Och Paris Michael Katherine Jackson. De skildes som vänner två år senare, år 1999, och Michael fick då vårdnaden om barnen.
Kanske som ett sätt att återhämta sig från de senaste årens känslomässiga upp- och nedgångar gick Michael upp i sitt välgörenhetsarbete och organiserade och genomförde en rad konserter tillsammans med andra toppartister. Vinsten gick till Röda Korset, UNESCO och Nelson Mandelas barnfond. Det är inte alls konstigt att han ett år senare fick ännu en plats i Guinness rekordbok. Han slog rekord som "den popstjärna som gjort flest insatser för välgörenhet", med donationer till så många som 39 organisationer.

EN LEGENDS LIV - DEL 7



När det nya decenniet tog sin början inledde Michael Jackson arbetet med sitt åttonde studioalbum, som det skulle ta rekordartade 16 månader att färdigställa. Dangerous släpptes i november 1991 och blev det andra albumet av Michael som toppade Billboards albumlista, och blev kvar där fyra veckor i följd. Sedan utgivningen har skivan sålt mer än sin närmaste föregångare Bad, över 32 miljoner exemplar i hela världen.
Skivan var den första som släpptes under Michaels förnyade kontrakt med Sony (som hade förhandlats fram till 65 miljoner dollar — den högsta summan som dittills hade utbetalats till en artist). Den första singeln, "Black or white", höll sig kvar på toppen av listorna i sju veckor och blev något av en kampsång för ökad jämlikhet mellan raserna.

Precis som turnén för Bad utmärktes Dangerous Tour av Michaels dubbla fokus på listframgångar och välgörenhet. Han grundade en organisation som han kallade "Heal the world Foundation" (efter albumets hitlåt) som donerade miljontals dollar till fattiga barn världen över, detta ovanpå den märkvärdiga bedriften att flyga 46 ton förnödenheter till Sarajevo, staden som blivit så svårt härjad under Bosnienkriget. Otroligt nog donerade Michael all vinst från de 67 konserterna han höll under Dangerous World Tour till organisationen.
Ett annat exempel på både mod och generositet var det initiativ som Michael tog då han uppträdde på Bill Clintons installationsgala. Han tog då tillfället i akt att ta upp problemet med aids och hiv, och bad offentligt om ett löfte om större satsningar på forskning inom det här området. Eftersom det här fortfarande var ett kontroversiellt ämne tyder det på stark integritet hos Michael att han var beredd att driva frågan så öppet som han gjorde.



Förutom de här välgörenhetsinsatserna gjorde Michael något som skulle gå till historien som ett av de bästa framträdanden någonsin, då han uppträdde i halvlek på Super Bowl XXVII den 31 januari 1993. Vid scenshowen, som följdes av nästan 135 miljoner amerikanska tv-tittare, tycktes Michael nästan försvinna högst uppe på en gigantisk skärm för några sekunder senare dyka upp på ett podium mitt på scenen, i ett sprakande fyrverkeri. Det var ett magiskt ögonblick och spänningen på den fullpackade arenan låg på topp. I nästan en minut stod Michael fullständligt stilla, med nävarna knutna och ögonen dolda bakom ett par solglasögon. Sedan, då förväntningarna var som högst, tog Michael av sig solgladögonen och framförde fyra låtar, till publikens stora förtjusning och glädje. Han uppträdde dessutom tillsammans med 3000 barn. Och programmet slog nya tittarrekord. För första gången någonsin var det fler som började titta under pausen än som följde själva matchen.
Mindre än en månad senare hedrades Michael med en "Living Legend Award" på den trettiofemte Grammygalan. Med tanke på framträdanden som detta, vid sidan om den rekordstora skivförsäljningen och de generösa insatserna för välgörenhet, kunde ingen ifrågasätta att man gav detta unika pris till just den här artisten.

EN LEGENDS LIV - DEL 6


Under andra hälften av 1980-talet befäste Michael Jackson sin rätt till titeln "Kungen av Pop". Med utgivningen av det sjunde soloalbumet, Bad, år 1987 nådde han en stjärnstatus som bara kan jämföras med storheter som Elvis och The Beatles. Då han nu var obunden och fri att utveckla sig konstnärligt blev han en mycket individuell artist, som drog in ofantliga summor på försäljningen av sina album och konserter, och även på en självbiografi om problemen i sin barndom. På många sätt tillhörde 1980-talet Michael Jackson.

Michaels sjunde soloalbum och det tredje samarbetet med Quincy Jones kom fem år efter succégenombrottet med Thriller. Hans nya album, Bad, skulle inte nå samma svindlande höjder som sin föregångare, men har dock sålt i över 30 miljoner exemplar sedan det släpptes 1987! Dessutom gick så många som fem av de sju singellåtarna upp som ettor på den amerikanska Billboardlistan, fler än något annat album i historien. Bad var också det första av Michaels album som debuterade på förstaplatsen, där det sedan låg kvar i sex veckor.
I Storbritannien sålde albumet i över en halv miljon exemplar på bara fem dagar.
Michael hade större kreativt inflytande på det här albumet än på något av de förgående: nio av de elva låtarna är skrivna av honom själv. Bredden i ljud och stämningsläge är anmärkningsvärda, med ballader som "Man in the mirror" bredvid typiska pophittar som "Bad" och "Smooth criminal".


Liksom Thriller höjde Bad musikvideon till en ny nivå, så det är inte att undra på att videorna till "Bad" och "Smooth criminal" har blivit nästan lika berömda i sig själva som de fantastiska låtarna som framförs i dem. Under tiden slogs nya rekord i arenaturnén för albumet. Med 123 konserter inför sammanlagt 4,4 miljoner personer uppträdde Michael sju gånger för utsålda hus på Wembley Stadium i Storbritannien för 504 000 åskådare, och skaffade sig därmed en plats i Guinness rekordbok. Michael slog också ett nytt rekord med den 125 miljoner dollar han påstods ha tjänat på turnén. Som den omtänksamma man han var såg han dock till att barn som hade det sämre ställt bjöds in gratis till konserterna, och en stor del av förtjänsten gick till välgörenhet.

I samband med inspelningen Bad fick Michael tillfälle att producera en ny minifilm, Moonwalker, där han själv sjöng några av albumets hitlåtar. Den gav dessutom vind i seglen åt hans självbiografi, Moonwalk, som utkom 1988. För första gången tog Michael offentligt upp privata ting som redan hade ältats i media — i första hand plastikkirurgin. I stället för att dementera ryktena avslöjade Michael omfattningen av kirurgin han hade genomgått, närmare bestämt ingreppen på näsan och hakan. Med förbluffande uppriktighet tog han dessutom upp misshandeln han blivit utsatt för som barn.

Kanske som ett sätt att kompensera för sin förlorade barndom bosatte sig Michael året efter utgivningen av Bad på ranchen han hade köpt i närheten av Santa Ynez, Kalifornien. Här hade han börjat skapa en miljö som aldrig tidigare skådat, en drömlik plats han kallade för Neverland Ranch, komplett med bio, djurpark och temapark. Michael uppkallade sitt nya hem efter fantasiön Neverland i J.M. Barries Peter Pan. Ranchen skulle förbli Michaels hem de följande tjugo åren.

EN LEGENDS LIV - DEL 5


Även om Michael Jackson släppte albumet Triumph tillsammans med The Jacksons år 1980, med den klassiska låten "Can you feel it", var det inget som kunde förbereda fansen på vad som skulle hända därnäst. Världen skulle nu få skörda frukterna av Michael Jacksons och Quincy Jones andra genemsamma projekt, det som för alltid kommer att framstå som det finaste exemplet på Michaels unika musikaliska begåvning: albumet Thriller.

Det är omöjligt att överdriva framgångarna med Michaels sjätte soloalbum. Det är helt enkelt tidernas mest sålda album. När det nådde som högst sålde det i över en miljoner exemplar i veckan, och i dag beräknas försäljningen vara uppe i mellan 47 och 109 miljoner exemplar! I likhet med Off the wall visar Michael här sin musikaliska mångsidighet, med låtar som täcker ett flertal stilar och genrer, från disco och funk till mjuk rock och pop. Men till skillnad från glädjen och frihetskänslan i "Don't stop 'til you get enough" fanns i Thriller en skärpa som var något helt nytt. Förutom de stora publikframgångarna rosades albumet också av kritikerna, och Michael slog rekord med åtta Grammys för olika genrer inom rock, R & B och pop, ännu ett bevis på hans enorma bredd.
Men den mörka sidan av Thriller — teman som ensamhet och isolering — framträdde en ny, vuxen sida av Michaels personlighet. Efter att ha varit frontfigur i The Jacksons "bubbelgumssoul" vid Motown hade Michael nu äntligen fått en möjlighet att ge sin egen kreativitet fritt spelrum.

Videorna till albumets bästa låtar blev snabbt emormt populära: videon till "Billie Jean" var den första videon med en svart sångare som regelbundet visades på MTV, medan den fjorton minuter långa videon som kom ut när singeln "Thriller" släpptes av många anses vara den bästa musikvideon någonsin. Den här minifilmen, regisserad av John Landis, där Michael är omväxlande varkatt och zombie (i den mest berömda scenen dansar han med en grupp zombies) var vid den här tiden den dyraste musikvideon som någonsin producerats, med en budget på över en halv miljon dollar. Men höga insatser ger stor utdelning, och den har nu sålt i över nio miljoner exemplar och är av Guinness rekordbok rankad som tidernas mest populära musikvideo.


Om man ska välja ett specifikt ögonblick i Michael Jackons enastående karriär då han stog steget från superstjärna till levande legend, så var det kanske när han uppträdde med "Billie Jean" på Motowns 25-årsjubileum 1983, som sändes i tv.
På det storslagna jubileet uppträdde en hel rad stjärnartister ur Motowns historia — The Supremes, Stevie Wonder, The Temptations och Marvin Gaye. Under kvällens lopp fick Michael tillfälle att återförenas på scen med sina bröder för första gången på närmare sju år. De sjöng ett urval av sina största hitlåtar, och publiken blev alldeles vild. Men det var Michaels soloframträdande med den nya singeln "Billie Jean" som sände chockvågor genom tv-rutorna hemma hos alla miljoner tv-tittare.
Scenframträdandet som tittarna bevittnade verkade överträffa allt de någonsin hade sett förut. Michaels speciella dans, parad med sånginsatsen, var helt enkelt förtrollande. Och plötsligt rörde sig Michael på ett sätt som tycktes överskrida gränsen för det möjliga: Michael "månvandrade" över scenen så att det såg ut som om han gick framåt, fast han egentligen rörde sig bakåt. De som inte hade turen att vara bland de fyrtiosju miljoner tittare som såg det kan nog aldrig riktigt föreställa sig effekten, men lyckligtvis kom "moonwalk" snart att bli en av Michaels signaturer.


Med utgivningen av Thriller och framträdandet på Motown 25 tycktes Michael ha förverkligat många av sina mål. Att han vunnit åtta Grammys 1984 såg ut att ha gett honom den kritikerrespons som han hade saknat när Off the wall kom ut. Men Michael skulle också bli känd som en enastående person, och inte bara som underhållningsartist. 1984 inbjöds han till Vita huset, där han träffade president Ronald Reagan och ur hans hand fick motta ett pris för sitt stöd för alkohol- och drogbekämpning. Följande år gick Michael samman med en annan Motown-musiker, Lionel Ritchie, för att skriva välgörenhetssingeln "We are the world". All vinst donerades till stöd åt de svältande i Afrika (singeln sålde i nästan 20 miljoner exemplar och drog in oerhörda summor till hjälpbehövande).

EN LEGENDS LIV - DEL 4



Detta var decenniet då Michael tog steget från barnstjärna till vuxen megastjärna. Samtidigt som han behöll de starka banden till familjen och The Jacksons utvecklades han som underhållare, byggde upp ett legendariskt samarbete med Quincy Jones och skrev några av 1900-talets allra bästa poplåtar. Michael inledde decenniet som prins, men avslutade det som den obestridda "Kungen av Pop".

1978 spelade Michael tillsammans med Diana Ross och Richard Pryor i den mycket framgångsrika filmen The Wiz. Det var en musikalversion av den klassiska Trollkarlen från Oz, men i The Wiz utspelades berättelsen inte i Kansas utan i New York City, med en rollista som var helt och hållet afrikansk-amerikansk. Michaels rollprestation som Fågelskrämman togs väl emot av kritikerna, men det som kom att bli den mest avgörande följden av hans medverkan i filmen var mötet med musikproducenten Quincy Jones.
Quincy blev god vän med Michael under filminspelningen, och efteråt bad Michael Quincy hjälpa till att producera hans femte soloalbum.

Resultatet av deras samarbete blev albumet Off the wall. Det sålde i häpnadsväckande tjugo miljoner exemplar i världen över. Två av låtarna släpptes som singlar och for genast högst upp på listan, och ytterligare två lade sig bland de första tio. Även om Michael hade privilegiet att arbeta med några andra stora artister under skapandet av albumet, som Paul McCartney och Stevie Wonder, skrev han också en del av materialet själv, bland annat den första singeln som släpptes, "Don't stop 'til you get enough", och som också blev Michaels första listetta sedan "Ben". Låten rönte även uppskattning bland kritikerna och gav Michael en American Music Awards och dessutom en Grammy.



"Don't stop 'til you get enough" var på många sätt ett genombrott. Här tog Michael ett steg längre musikaliskt, med sin unika falsettbehandling av melodin som höjer sig över det drivande discodunket. Och med en nydanande video som visade Michael dansande i tredubbel upplaga tog den här låten honom högt över tonårens Motownrötter, mot en ny musikalisk sfär.

Albumet släpptes på nytt år 2001, och har sedan dess blivit certifierat som sju gånger platina.

Även om Michael hade nått stora framgångar med Off the wall hade det inte blivit det succéalbum han väntat sig. Michael tyckte att det var orättvist att han inte hade varit aktuell för priset "Årets bästa skiva", och han upptäckte också att hans hudfärg av många i branschen betraktades som en nackdel för honom. Michael var fast besluten att med hårt arbete ta sig över alla hinder i sin väg.
Förutom besvikelsen över Off the wall kämpade Michael på ett mer privat plan för att ta sig ur sin fars järngrepp som manager. När Michael 1974 fyllde tjugoett satte han punkt för allt yrkesmässigt samarbete med sin far och ersatte honom med en ny manager, advokaten John Branca.
Som Michael förklarar i sin självbiografi: "Det började kännas som om jag arbetade för honom och inte för mig själv. Och på det kreativa området går våra uppfattningar helt isär ... Jag ville bara ta kontrollen över mitt liv. Och det gjorde jag." Beslutet innebar en vändpunkt i Michaels karriär, och med den nyfunna kreativa friheten kom en enorm energi. Kanske var det därför Michaels nästa projekt blev en sådan milstolpe i musikhistorien: albumet Thriller.

EN LEGENDS LIV - DEL 3



Berry Gordy skulle komma att beskriva The Jackson 5 som "de sista stora stjärnorna som rullade fram på mitt löpande band". Om han redan då anade vilka megastjärnor de skulle bli är oklart, men bandet gjorde en explosiv karriär in i det nya decenniet med hit efter hit - samtliga deras första stora singlar på Motown släpptes 1970 och gick upp som listettor, ett rekord som skrev in dem i musikhistorien.

Bandet hade spelat tillsammans under en stor del av sextiotalet, men det var först när de började samarbeta med Gordy som deras potential som supergrupp förverkligades. Deras fantastiska koreografi och stämsång lyste upp varenda scen de stod på, men det var den 11-årige Michael, så ung och redan så begåvad, som vann allas hjärtan. Michael blev genast ett fenomen, älskad av både barn och vuxna.
Efter utgivningen av "I want you back" i januari 1070 sattes en berg-och-dal-bana i rörelse. På bara någa månader hade landet drababts av Jacksonfeber och mot slutet av året var Jacksons rubrikstoff och uppträdde ständigt för utsålda hus med en enorm publik. Deras barnvänliga, glada iamge hade stor dragningskraft och de blev snabbt stamgäster i populära tv-program som exempelvis The Ed Sullivan Show. Inom kort dök det upp en tecknad serie baserad på deras liv, vilket befäste deras popularitet bland barn.
De hektiska turnémånaderna som följde på varje skivsläpp förde bröderna närmare varandra. Det var spännande att spela på de stora scenerna som Madison Square Garden och Los Angeles Forum, men de ständiga spelningarna (1971 uppträdde de i över fyrtio olika städer bara under sommaren) innebar också mycket tid på resande fot. För att hitta på något att muntra upp sig med när det blev långtråkigt brukade bröderna spela pajas för varandra. De här ovanliga erfarenheterna blev som en sorts initiationsrit - de var alla i samma båt och måste stötta varandra för att nå målet.
Bandet följde med sin tid och gjorde nya hitlåtar i discotappning. Det skulle ske flera större förändringar med bandet under sjuttiotalet - Jermaine Jackson lämnade dem för att ge sig in i solokarriär och ersattes av brodern Randy, de bytte skivbolag, först till International Records i Philadelphia och sedan till Epic Records, och ändrade samtidigt namnet till The Jacksons, kort och gott - men deras popularitet och deras ständigt lika kreativa briljans skulle bestå. Med album som Destiny (1978), Triumph (1980) och Victory (1984) befäste de sin plats i musikhistorien. "Blame it on the boogie" från Destiny blev en standardhit på dansställen under de följande trettio åren, och själva albumet, producerat och skrivet av hela gruppen själv, visade branschfolket att The Jacksons ägde en kreativet som inga andra.
Trots detta skulle Victory bli det sista projektet som Michael var inblandad i. Hans solokarriär var redan länge på väg mot stratosfären.



De unge Michael var inte bara bandets frontfigur, utan också den ojämförlige favoriten på scen. På ett tidigt stadium stod det klart att han hade potential att nå ännu större framgångar som soloartist än med The Jackson 5, och redan 1971 började han göra verklighet av den.
Singeln "Got to be there" släpptes i slutet av 1971, och albumet med samma namn i januari året därpå. Det här var Michaels första soloförsök och det måste ha känts otroligt märkvärdigt för honom att endast tretton år gammal ensam kastas ut i rampljuset. Titelspåret blev en hit, liksom den klassiska "Rockin' Robin", och albumet gick upp som nummer fjorton på poplistorna i USA. Det var emellertid med sitt andra album som Michael fick en första aning om hur det var att vara superstjärna.
Albumet Ben släpptes i augusti 1972 och titellåten slog genast rekord när den gick upp som etta i både USA och Australien (där den låg kvar på förstaplatsen i åtta veckor), och sålde i över en miljon exemplar. Låten var dessutom temamelodi i en större film med samma namn, och därmed fick Michael sin första stora utmärkelse då han vann en Golden Globe för bästa låt och fick en nominering för bästa originallåt vid Oscarutdelningen.
Allteftersom Michael blev äldre fick han också stakare utstrålning på scen och utvecklades som sångare och dansare. I en fantastisk föregångare till hans "moonwalk" kunde man 1974 se robotdansen "Dancing machine", med danssteg som har imiterats världen över sedan dess.
Hans scennärvaro och förmåga att dra igång publiken hade redan gjort honom till en stjärna som lyste klarare än alla andra. Det skulle bara dröja år innan hans fantastiska talang släpptes fri.

EN LEGENDS LIV - DEL 2



Det kanske var ödet som gjorde Michael till den store underhållare han så småningom blev, men hans fars ambition att ro iland ett skivkontrakt för att kröna sina barns begåvning med framgång förde dem nästan oundvikligen till en av populärmusikens mest berömda hemvister i slutet av 1960- och början av 1970-talet - Motown.

Själva ordet "Motown" hade blivit synonymt med bra musik, tack vare det nästan oavbrutna flödet av hitlåtar som skivbolaget producerade. Men det var också det första skivbolaget som satte stopp för segregationen inom musikbranschen - för första gången såldes musik av svarta artister och band även utanför deras vanliga marknad och över hela världen. Det betydde slutet på en period av musikalisk apartheid, med starka låtar och genialiska artister. Inget band var ett bättre exemplar på det än The Jackson 5, som skulle fortsätta som ett av bolagets populäraste och var det första band med tonårsidoler som slog igenom bland både svarta och vita ungdomar.
Motown dök upp vid en tid då Amerika genomgick en rad samhällsförändringar. Medborgarrättelsen hade fötts på sextiotalet, med hjältar som Martin Luther King i spetsen. Kulturellt var ett stort skifte på gång och intergrationen mellan vita och svarta underlättades på flera områden. Motowns positiva, smittande rytmer blev med sin popularitet symbolen för en förändringens våg som inte gick att hejda, ett musikaliskt uttryck för allas lika värde och lika rättigheter - en evig sanning som löper genom många av de texter Michael skrev.
Bolaget bildades i Detroit år 1959 av Berry Gordy Jr, först under namnet Tamla Records, senare Motown Record Corporation, med ett lån som endast 800 dollar från familjen. Ur detta lilla frö växte det upp ett mäktigt träd som lever än i dag. Det lilla huset där Berry och hans medarbetare höll till på West Grand Boulevard blev snabbt känt som "Hitsville, USA".
Under hela sextiotalet byggde de upp "motownsoundet", med ständigt nya hitlåtar. Deras första etta på amerikanska Billboards R&B-lista kom med "Shop around" av The Miracles och sålde i över en miljon exemplar. Bara ett år senare fick Motown sin första popetta med "Please mr. postman". Under det följande decenniet, mellan 1961 och 1971, nådde Motown oerhörda framgångar och fick hela 110 top-10-hittar, med artister som Marvin Gaye, Stevie Wonder, Diana Ross & The Supremes och The Four Tops i spetsen.



Jacksons hade redan fått ett skivkontrakt, men en inbjudan till audition på Motown var något som ingen med vett i behåll skulle tacka nej till.
Gladys Knight, själv en Motownstjärna, hade rekommenderat Berry Gordy att kontraktera bandet efter att hon sett dem uppträda. Till en början tvekade han på grund av deras låga ålder (särskilt som han redan hade en annan barnstjärna i sitt stall, den oerhört begåvade Stevie Wonder), men efter att ha sett en videoinspelning av auditionen tog han sig genast an dem. The Jackson Five skrev kontrakt med Gordy 1969, och bytte samtidigt namn till The Jackson 5. De fick nu flytta till Kalifornien, där de inledde en intensiv period av låtskrivande, repeterande och medieträning, som skulle förbereda dem för deras föreståndare lansering på popens arena. Berry och personalen på Motown drog samtidigt igång en stor marknadsföringskampanj för att ge dem en extra skjuts in i denna nya värld.
Hur turpulensen under de här åren påverkade den unge Michael och hans bröder vet vi inte, men samtidigt som flytten till Kalifornien måste ha varit spännande, så var den säkert också omtumlande för dem. I början, medan familjen letade efter en bostad, bodde bröderna en kort tid hos Diana Ross. Det var inte förrän året därpå som pappa Joseph äntligen fick möjlighet att flytta till Kalifornien med sin fru och sina fyra andra barn fär att förena sig med de fem.
Familjen hade nu äntligen fått chansen att visa vad de dög till och getts möjligheten att ta det slutliga språnget mot stjärnorna.

EN LEGENDS LIV - DEL 1



Michael Jacksons artistkarriär började ofattbart tidigt. Även om det fanns andra musiker, som Stevie Wonder och Donny Osmond, som hade börjat som barnstjärnor var Michael annorlunda: han sköt upp som en komet på populärmusikens himmel och fick publikens ögon på sig som ingen före honom, tack vare sina fantastiska sånginsatser och sin scenbegåvning. Den intensiva fokuseringen på musikkariärren som färgade hans ungdomstid ledde till hans uppgång - och enligt många - hans fall. Berövad en normal barndom och tvingad till ständiga repititioner av den ambitiösa familjen skickades Michael ut i rampljuset vid en ålder då de flesta barn är ute och leker eller går i skolan.

De fyra pojkarna i bandet var bland de äldre av Joe och Katherine Jacksons nio barn. Joes bakgrund som stålverksarbetare i Gary, Indiana, gav barnen en enkel start i livet, och hela familjen bodde inträngd i ett hus med bara tre rum. Men hans passion för att utveckla sina barns unika talanger skulle bli den utlösande faktorn som lyfte familjen högre upp på den sociala rangskalan än någon hade kunnat förutse.



Joe spelade gitarr i ett band som hette The Falcons, tillsammans med sin bror. Deras rock'n'roll-covers av Otis Redding, Little Richard och Chuck Berry ljöd i huset under helgerna, när bandet träffades för att repa, och det måste ha gjort ett väldigt starkt intryck på barnen. Mamma Katherine spelade dessutom klarinett och piano, så den musikaliska ådran löpte genom hela familjen.
Barnen var fascinerad av sin pappas skickliga gitarrspel, och så fort han gick hemifrån brukade de smyga bort till skåpet där han hade gitarren gömd, för att ta fram den och öva. Tito, Jackie och Jermaine brukade pröva skalor och ackord, i ett försök att efterlikna ljuden som deras far åstadkom och härma melodierna de hört på radio. Men en dag när Joe kom hem upptäckte han att en sträng hade gått av på gitarren. Först blev han arg, men sedan sa han till Tito: "Får jag höra vad du kan spela." När Tito visade honom hur skicklig han hade blivit insåg Joe att ungarna inte bara hade lekt, utan tog musiken på allvar. De tre äldsta bröderna var fast beslutna att visa sin pappa vad de kunde, och efter en tid, med uppmuntran från mamma Katherine, lät Joe dem börja öva tillsammans.
Michael var bara tre, fyra år när bandet bildades, men det rådde aldrig något tvivel om att han skulle bli en i gänget så småningom - hans begåvning lyste lika klart som någon stjärna på himlen. Med sin tidigt utvecklade sångtalang och skicklighet på congas hade han en given plats i bandet.
Bandets första konstellation, år 1964, var bröderna Jackie, Tito och Jermaine, som då kallade sig The Jackson Brothers, men följande år kom då den femårige Michael med, liksom brodern Marlon, och därmed etablerades den version av bandet som skulle bestå under det kommande decenniet. Till en början spelade de populära soul- och R&B-låtar, med influenser av allt från James Brown till Sly and the Family Stone.



När Joe insåg vilken potential pojkarna hade övergav han så småningom The Falcons för att i stället satsa på att utveckla sina barns musikbegåvning. Han började anmäla dem till talangjakter och amatöruppträdanden, och ryktet om dem spreds i takt med att de fick större scenvana. Snart skulle deras liveframträdanden komma att förevigas för eftervärlden, då Joe skrev kontrakt med den lokala skivstudion Steeltown. Tack vare att den första skivan släpptes, singeln "Big boy" med nioåriga Michael Jackson på sång, fick de tillträde till större konsertlokaler, som Apollo Theater i New York och några av Chicagos största talangshower.
De började turnera bland nattklubbarna med svart publik över hela östra och södra USA - vad som kallades "the chitlin circuit" - och fick ofta uppträda på samma ställen dom den tidens storheter, bland annat James Brown. Det var så den unge Michael, som tittade på från kulisserna, fick sin utbildning. I stället för att sitta vid skolbänken iakttog Michael noga hur James Brown uppträdde: han lade vartenda steg och varenda liten rörelse på minnet, varje twist, gung, sväng och känslouttryck, som trollbunden av den äldre artistens skicklighet.
Efter den stora klubbrundan var Jacksons väl förtrogna med turnélivet, och just i den vevan fick de plötsligt ett telefonsamtal som skulle leda till en lång resa till Detroit. De hade blivit inbjudna till Motown.
RSS 2.0