tack för att du är min klippa, en av mina största anledningar till att le, tack för din konst, för ditt enorma glödande hjärta, för din elegans, skönhet, för att du alltid var dig själv, oförfalskad, fördomsfri, genuin, kärleksfull, givmild, ödmjuk, så intelligent, passionerad, cool, sårbar, en kolossal nörd, sexig, sassy och så fantastiskt glad.

 

Hur han verkligen älskade att lära sig nya saker. Vetgirig som en svamp. Han slukade böcker om kultur, konst i alla dess former, människans historia, skönlitteratur, biografier om berömda människor som Walt Disney och Michaelangelo, djurens språk, hjärnans anatomi och skelettets delar. Människor i hans omgivning blev lite häpna när han kunde namnen på typ alla mer eller mindre kända konstverk. Han till och med läste tjocka böcker om statliga skatter och globalisering (Jermaine sa att han jämt hade lite udda val av böcker). Han hade skulder över en miljon dollar på bibliotek för att han inte lämnade tillbaka böcker i tid (han betalade tillbaka en viss del genom bibliotekets förfrågan om han kunde signera böckerna). Han till och med köpte ett bibliotek en gång och betalade kontant för det! Jag älskar att han grävde ner sig i allt möjligt och uppskattade de livet ut, så som Charlie Chaplins filmer. Hans livvakter berättade att de alltid såg honom med en bok i handen. Han var så intelligent och det är en grej jag beundrar gällande honom.

 

"Dör hellre än upplever den där smärtan igen" var en tanke som dök upp när jag såg Bad Tour på Wembley häromveckan. Började tänka på 25 juni, och att det närmades. Den här tanken fick mig i alla fall att gråta, för det var så sant. Natten mot 26 juni. Ingenting kan beskriva den smärtan. Ett stort värkande uppslitet hål i min bröstkorg, och hjärtat var som söndersmulat. Fan, vad ont det gjorde. Fysiskt. Tårarna var hämningslösa den natten. Satt på badrumsgolvet fram till 5 på morgonen... Grät varje dag i två månader efter det. 25 juni förändrade mig. Hans bortgång var ej okej.

 

Jag tänker på dig lika mycket idag som alla andra dagar. Jag tackar dig för vem du var, för att du alltid var dig själv oavsett vad, för du var undebart vacker, på alla sätt och vis. Tack för all konst du skapade, som jag dansar till, beundras och får lyckorus av och även ibland, som idag, gråter, för jag saknar dig så innerligt mycket. Jag älskar dig för evigt, Michael. Vila i frid, min ängel.

Mamma: Jag har köpt dig en blomma!

Jag: En solros...? Michaels favoritblomma.

Mamma: Jag vet ju det.

 

Ibland är min mamma för söt. <3

Jag blir frustrerad över brorsorna.

 

I dokumentären Michael Jackson: The life of an icon säger Tito: "It's sad, because I really feel that trial is what really depressed my brother out to the point where he just wasn't happy. He never went back to Neverland. For Michael not to go to Neverland, he must have been pretty sad, didn't want have nothing to do with that place ever again."

 

Men, i intervjun med Skavlan (där alla bröder, förutom Randy, var med) blir de väldigt upprörda över Skavlans fråga om att han var "in a bad place" i slutet av sitt liv. De skyller på media, att media ger helt fel bild av situationen. Kolla själva.

 

Nu håller jag på att läsa The magic, The madness, The whole story av J. Randy Taraborrelli och jag blev nöjd då denna ganska långvariga frustration reflekterades av författaren (som träffat Michael många gånger och som också är med i dokumentären). Taraborrelli skriver: "Without a doubt, the most annoying thing about the Jacksons' behavior over the years has been their frustrating inabaility to take responsobility for their own actions. Over the years, all of them have pointed fingers to external sources for their internal problems. Either it's managers, promoters, the public or, their favorite foe, "the media" that is held responsible for their problems – never themselves. Of course, the truth is that they almost always create their own internal dysfunction."

 

Jag rekommenderar verkligen den här boken. Jag förstår Michael mycket mer. Jag förstår varför han exempelvis distanserade sig själv från sina bröder i början av 80-talet. Vad vet bröderna om hans sista tid i livet ändå? Om ni har läst livvakternas Protecting Michael Jackson in his final days så vet ni att Michael i stort sett aldrig träffade någon annan än Katherine från familjen. Och några familjemedlemmar har skyllt på att det var Michaels anställda som höll familjen borta från honom (däribland Joe och Jermaine), men sanningen är den att Michael ofta inte ville träffa dem. Han blev ofta pressad av dem till att göra saker som han inte ville, däribland Victory Tour. Och jag vet att det är komplicerat, när de är familj och när de var ett band. Men de gav honom inte mycket val annat än att distansera sig själv från dem, när han ville gå solo (vilket han var tvungen att göra, han kunde inte alltid bära sina bröder). Det var mycket avundsjuka mot Michaels framgång mellan bröderna, även om de förnekar det. Jag förstår också, tack vare denna bok, mycket mer varför Michael var så ledsen under sin ungdom.

 

Ni borde helt enkelt läsa den här boken. Och livvakternas. Jag har läst Jermaines bok också, men familjens böcker (även Michaels Moonwalk) berättar inte den fulla sanningen, för de var och är tvungna att skydda sin image om "familjestyrka". De älskade varandra, men sanningen är att de inte var så nära som de vill få oss att tro.

 

Syster: "Skulle du kunna bli attraherad av en kille med långt hår?"

Jag: "HAHAHAHHAAHAH"

Syster: "HAHAHHAHAHAHA"

Båda: "HAHAHHAHHAHASAHHAH"

Syster: "Jag glömde"

 

Off the wall var liksom hans första egna album, som han skulle vara soloartist på och samtidigt få ha full kontroll över. Han var redo att ta sig an världen och vara helt enkelt off the wall, skapa extraordinär musik och vara en pionjär. Han tog det steget här.

 

På grund av Thriller blev han en sensation världen över, alla visste helt plötsligt hans namn i varje hörn och tyckte att han var spännande. Här blev namnet Michael Jackson en thrill.

 

Efter att ha blivit utnämnd till att ha världen bäst sålda skiva och efter att ha vunnit så många priser och tillförlitlighet i branschen var han BAD. Och han drog ett understreck för att stärka detta när albumet släpptes 1987. 

 

Det är långt ifrån bara jag som har sagt detta: 1980-talet tillhörde Michael Jackson. Han var Dangerous. Behöver jag säga mer?

 

Han var en artist som 5-åring och hade mycket musikhistoria bakom sig - han ville minnas och hedra detta samtidigt som han ville säga att han hade mycket mer att ge genom att också släppa mycket ny musik på dubbelalbumet HIStory.

 

Blood on the dancefloor må vara ett undantag för min poäng i det här inlägget. Excuse me. Haha.

 

Så mycket negativitet och falska anklagelser, och falska rykten skulle komma åt vem som helst. Det sårade honom, men det krossade honom inte. Han ville meddela världen, till både de som brydde sig om honom och till de som av ingen anledning som helst ogillade honom, att han var Invincible.

 

 

För varje album "skrev" (snarare beatboxade och sjöng hela arrangemanget i en liten bandspelare, såsom det geniet han var), Michael 60-70 låtar (!!) och L.A. Reid har fått tillträde till valtet där han förvarade ALLT. Valt 8 låtar, som Michael inte har släppt. Jag har hört att "Blue Gangsta" blev bortvald eftersom Michael gillade "Smooth Criminal" mer, och "Loving You" passade inte riktigt på Bad-albumets stuk.

 

Mina känslor är blandade för Xscape.

 

Även om jag gillar låtarna, betyder det inte att jag uppskattar att de har totalt ändrat stilen och soundet på flera av dem. Jag menar, var det inte meningen att de endast skulle modernisera låtarna, inte ändra dem? Exempelvis "Chicago" och "A Place With No Name" är helt olika från originalet.

 

Har ni sett dokumentären, som följde med Deluxe Edition? De (inte Stargate) beter sig som om deras remixer gör dem till musikgudar. Timbaland säger till och med under lyssnandet av originalet av "Blue Gangsta" att "This one don't sound as bad as the rest of them". Wtf?

 

Det faktum att Michael har sagt "I don't like remixes; I don't like it that they come in and change my songs", får mig att tveka om albumet. Som jag sa tidigare, så gillar jag låtarna – jag tycker exempelvis att instrumenten i "A Place With No Name" är hur häftiga som helst och Michaels röst i "Chicago" är så kraftfull att jag ryser, men de är ju inte alls såsom Michael hade tänkt att dem skulle vara.

 

Jag vet inte...!

 

Men samtidigt vet jag ju att detta är en hyllning, ett försök att "färdigställa" låtarna i Michaels anda. De må ha ändrat soundet på flera av dem, men hans röst. HANSS RÖSSSTTT. De har i alla fall inte kunnat ändra hans röst. Hans ENERGI.

 

Jag önskar att Michaels barn (eller Michaels mamma) kunde kommentera albumet. Vad de tycker, tycker jag.

 

I engelskan skriver jag en uppsats om anledningarna till varför hela världen har accepterat att Michael Jackson är kungen av pop. Jag beskriver hur han revolutionerade musikvideoindustrin, alla hundratals priser han har vunnit och hur han krossade barriärerna mellan svarta och vita genom framgångarna av Thriller (då efterfrågan på hans musik var så stor att MTV tvingades visa videon till "Billie Jean", som var den första videon gjord av en svart artist som visades regelbundet på kanalen), och alla andra stora framgångar – så mycket större framgångar än någon annan musikartist.

 

Jag hade en fråga i frågeställningen: "Why is Michael Jackson called "The King of Pop?", men min lärare ville att jag gärna skulle ha ännu en fråga, och vet ni vad hans första förslag var? Att jag kunde skriva om pedofilanklagelserna. Det var det första han tänkte på när han tänkte på Michael Jacksons liv. Efter allt denna människa har gett världen. Det gör ont i hjärtat. Jag svarade snabbt att jag vill fokusera på hans yrke, och inte på sådant som är rena och skära lögner. Han frågade mig varför jag trodde det var lögner, och jag svarade att jag vet allt om det. Han sa i princip att han inte vet om det är sant eller inte.

 

Nu funderar jag starkt på att ta hans förslag som den andra frågan, för tydligen betyder det faktum att han oskyldighetsförklarades i rätten inte nog mycket.

 

Jag hatar att de gav honom denna svarta fläck. Snälla, kan de inte komma ut och berätta sanningen? Snälla, snälla.

6 år sedan denna dag upptäckte jag din magi, och jag vill tacka dig för allt du har visat och lärt mig, och för glädjen du ger mig. Jag älskar dig förevigt.

 

 

 

Ena halvan av mig tänker "Han valde att inte släppa dessa låtar, och det beslutet borde respekteras" och andra halvan "Varför ska hans fantastiska musik ligga orört i ett valt, istället för att älskas av hans fans och bringa glädje?"

 

Jag kan inte riktigt bli euforisk, även om jag reagerade starkt när jag hörde nyheten (jag sprang efter mamma och ropade det till henne, haha). Men andra halvan av mig, vilken jag beskrev ovan, är ändå starkare än första halvan. Så jag kommer lyssna på albumet. Det är verkligen spännande!!

 

Och Sandra, jag gillar inte riktigt heller omslagsbilden, då det är så annorlunda från Michael, men jag gillar själva "rymd-feelingen". :)

 

Något av det jag blir argast och mest ledsen av ur Michaels historia är hur så många personer lämnade honom i sticket när han behövde en vän, eftersom de var rädda om sina egna karriärer. Sedan efter hans bortgång träder de fram och predikar om deras kärlek och respekt för honom. Det är suveränt att de visar sin kärlek för honom nu, men Michael är inte här och han hade verkligen behövt höra alla lovord när han fortfarande var i livet. Det var för tyst de sista åren innan 25 juni 2009.

 

Jag håller med det Danyel Smith säger i dokumentären BAD 25 om Michaels bortgång. Mitt hjärta sjönk när hon sa det, eftersom det är så brutalt sant. "We should all be ashamed. Each of us to a one."

 

Citatet av Frank Dileo, Michaels manager, om Michaels anklagelser 2005 är så hjärtskärande: "I wanted to let him know that I know he didn’t do it. In fact, when I went there, he didn’t know I was coming. It was very emotional. He went, ‘Frank, I can’t believe you’re here.’ And he started to cry. And I went over and I hugged him and we got on the elevator and he told [defense attorney] Tom Mesereau, ‘This is Frank Dileo. He used to manage me. I’ve had nine managers since then. He’s the only guy that showed up, or even called to see how I’m doing.’ That was a very rough thing on him, a very emotional thing.”

Detta är varför jag verkligen uppskattar Madonnas tal på VMA om Michael. Jag tackar henne eftersom hon tog upp detta och sa sanningen, att Michael hade blivit övergiven när han behövde alla mest. "When I first heard that Michael had died, all I could think about in that moment was, I had abandoned him, that we had abandoned him. That we had allowed this magnificent creature that once set the world on fire, to somehow slip through the cracks. While he was trying to build a family and rebuild his career, we were all busy passing judgement. Most of us had turned our backs on him."

Detta får mig att gråta.

Vad jag är efter! Ni har säkert hört talas om priset "Michael Jackson Video Vanguard Award" som delas ut på Video Music Awards? Inatt delades Justin Timberlake priset. Det är ett pris som delas ut till de artister som har haft inverkan på MTV-kulturen och har varit i branschen en lång tid. Priset är också känt som "Lifetime Achievement Award" och det vet jag ju Michael har vunnit. Kul att de har namngett ett pris efter Michael!!!

 

"Slave to the rhythm" är en osläppt låt av Michael Jackson, som spelades in 1998 och som läckte 2010 till allmänheten. Nu har Justin Bieber gjort en duett av låten med sig själv och Michael. Jag läste kommentarerna på YouTube och det var många bråk mellan MJ-fansen och Bieber-fansen. Bieber-fansen säger att Michaels familj gav honom rättigheterna till låten, vilket inte är bekräftat. Andra Bieber-fans säger att Justin Bieber köpte låten av Michaels egendom, vilket inte heller är bekräftat.

 

Michaels estate har dock skrivit följande: "Hello there, for those who have been asking about the recently posted recording of "Slave 2 the rhythm" by Michael and Justin Bieber, this recording was not authorized and has been taken down. Best, The MJ Online Team."

 

Detta säger inte mycket. Vi vet inte om Justin Bieber kommer släppa låten officiellt i framtiden, eller om låten bara var en kul grej från Biebers sida att göra en duett med MJ vilken sedan råkades läcka ut(?).

 

Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker inte detta känns rätt. Jag hoppas att låten bara är en kul grej från Justins sida och att den aldrig kommer släppas officiellt. Det känns bara väldigt fel att göra en duett med en annan artist som har gått bort och vars låt som var hans egen. Nu låter jag väldigt sansad, men jag är väldigt känslosam om detta... Jag vill bara få veta mer information, om vad som kommer att hända. Den här låten känns inte äkta. Men om det verkligen är Michaels familj som gav bort den (vilket jag tvivlar starkt på eftersom de har egentligen ingen tillgång till Michaels låtar förutom Michaels estate) så tycker jag det är okej, eftersom Michaels familj är Michaels familj och de känner MJ mest.