Berry Gordy skulle komma att beskriva The Jackson 5 som "de sista stora stjärnorna som rullade fram på mitt löpande band". Om han redan då anade vilka megastjärnor de skulle bli är oklart, men bandet gjorde en explosiv karriär in i det nya decenniet med hit efter hit - samtliga deras första stora singlar på Motown släpptes 1970 och gick upp som listettor, ett rekord som skrev in dem i musikhistorien.

Bandet hade spelat tillsammans under en stor del av sextiotalet, men det var först när de började samarbeta med Gordy som deras potential som supergrupp förverkligades. Deras fantastiska koreografi och stämsång lyste upp varenda scen de stod på, men det var den 11-årige Michael, så ung och redan så begåvad, som vann allas hjärtan. Michael blev genast ett fenomen, älskad av både barn och vuxna.
Efter utgivningen av "I want you back" i januari 1070 sattes en berg-och-dal-bana i rörelse. På bara någa månader hade landet drababts av Jacksonfeber och mot slutet av året var Jacksons rubrikstoff och uppträdde ständigt för utsålda hus med en enorm publik. Deras barnvänliga, glada iamge hade stor dragningskraft och de blev snabbt stamgäster i populära tv-program som exempelvis The Ed Sullivan Show. Inom kort dök det upp en tecknad serie baserad på deras liv, vilket befäste deras popularitet bland barn.
De hektiska turnémånaderna som följde på varje skivsläpp förde bröderna närmare varandra. Det var spännande att spela på de stora scenerna som Madison Square Garden och Los Angeles Forum, men de ständiga spelningarna (1971 uppträdde de i över fyrtio olika städer bara under sommaren) innebar också mycket tid på resande fot. För att hitta på något att muntra upp sig med när det blev långtråkigt brukade bröderna spela pajas för varandra. De här ovanliga erfarenheterna blev som en sorts initiationsrit - de var alla i samma båt och måste stötta varandra för att nå målet.
Bandet följde med sin tid och gjorde nya hitlåtar i discotappning. Det skulle ske flera större förändringar med bandet under sjuttiotalet - Jermaine Jackson lämnade dem för att ge sig in i solokarriär och ersattes av brodern Randy, de bytte skivbolag, först till International Records i Philadelphia och sedan till Epic Records, och ändrade samtidigt namnet till The Jacksons, kort och gott - men deras popularitet och deras ständigt lika kreativa briljans skulle bestå. Med album som Destiny (1978), Triumph (1980) och Victory (1984) befäste de sin plats i musikhistorien. "Blame it on the boogie" från Destiny blev en standardhit på dansställen under de följande trettio åren, och själva albumet, producerat och skrivet av hela gruppen själv, visade branschfolket att The Jacksons ägde en kreativet som inga andra.
Trots detta skulle Victory bli det sista projektet som Michael var inblandad i. Hans solokarriär var redan länge på väg mot stratosfären.



De unge Michael var inte bara bandets frontfigur, utan också den ojämförlige favoriten på scen. På ett tidigt stadium stod det klart att han hade potential att nå ännu större framgångar som soloartist än med The Jackson 5, och redan 1971 började han göra verklighet av den.
Singeln "Got to be there" släpptes i slutet av 1971, och albumet med samma namn i januari året därpå. Det här var Michaels första soloförsök och det måste ha känts otroligt märkvärdigt för honom att endast tretton år gammal ensam kastas ut i rampljuset. Titelspåret blev en hit, liksom den klassiska "Rockin' Robin", och albumet gick upp som nummer fjorton på poplistorna i USA. Det var emellertid med sitt andra album som Michael fick en första aning om hur det var att vara superstjärna.
Albumet Ben släpptes i augusti 1972 och titellåten slog genast rekord när den gick upp som etta i både USA och Australien (där den låg kvar på förstaplatsen i åtta veckor), och sålde i över en miljon exemplar. Låten var dessutom temamelodi i en större film med samma namn, och därmed fick Michael sin första stora utmärkelse då han vann en Golden Globe för bästa låt och fick en nominering för bästa originallåt vid Oscarutdelningen.
Allteftersom Michael blev äldre fick han också stakare utstrålning på scen och utvecklades som sångare och dansare. I en fantastisk föregångare till hans "moonwalk" kunde man 1974 se robotdansen "Dancing machine", med danssteg som har imiterats världen över sedan dess.
Hans scennärvaro och förmåga att dra igång publiken hade redan gjort honom till en stjärna som lyste klarare än alla andra. Det skulle bara dröja år innan hans fantastiska talang släpptes fri.