Den 25 juni vid 12.00 på natten satt jag vid datorn. Jag var inne på min MSN och plötsligt skrev min (bonus)bror "Michael Jackson är död". Jag kan inte direkt beskriva känslan. Min kropp frös till is och jag blev rädd. Jag läste meningen om och om igen, sakta. Sedan blev jag arg för jag trodde han bara skämtade. Jag skrev "Du ljuger!". Han skickade en länk till Aftonbladet. Jag tvekade men sedan klickade jag upp sidan och jag behövde bara läsa rubriken för att veta att han talade sanning. Tårarna började rinna och jag fick svårt att andas. Jag kunde inte tänka klart, eller jag kunde inte tänka alls. Tankarna for överallt. Jag lämnade datorn och gick mot badrummet. Mina ben kunde inte bära mig längre. Jag sjönk ner på toalettgolvet och... jag levde inte längre. Jag satt där inne flera timmar. Hela natten. Jag kunde inte sluta gråta. Jag var överväldigad av sorg. Det kändes som om jag aldrig skulle bli glad igen. Det kändes som om mörkret skulle förstöra mig vilken sekund som helst, jag ville bara att det skulle försvinna men det gjorde det inte utan jag fick lida. Mitt hjärta skrek av sorg, det kändes som om allting hade fallit samman... Som om all kärlek och hopp bara var bortblåst...
Klockan började närma sig 5.00 på morgonen och jag satt fortfarande på toalettgolvet. Jag satt och stirrade, och mina ögon var alldeles röda och de var överfyllda av tårar. Jag försökte röra på mig, det brände i axlarna. Jag försökte ställa mig upp. Jag började gå mot mitt rum för att lägga mig i min säng. Min kropp böjde sig automatiskt då jag tog första steget, jag började gråta ännu mer. Jag ville bara lägga mig ner i mörkret och vara ifred. Jag lade mig ner i sängen och grät mig till sömns. Jag vaknade nästan direkt igen av att min storasyster satt på sängen, jag hörde att hon sa något men jag vet inte vad. Jag somnade om. Jag vaknade senare vid 11.00 och brast i gråt. Jag somnade om igen. Jag vaknade igen vid 13.00 och brast i gråt. Någon timma senare blev mamma orolig och låste upp dörren till mitt rum med en extra nyckel. Senare satt min mamma, min storasyster och storebror i mitt rum och försökte trösta mig.
Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Jag kan fortfarande känna sorgen i hjärtat och bröstet då jag tänker på den här natten. Jag vill aldrig mer uppleva något sådant igen. Den här händelsen att han har gått bort har förändrat mig som person. Det har gått över två månader sedan det hände och jag har gråtit nästan varje dag. De senaste månaderna har varit väldigt jobbiga. Men nu börjar det bli bättre. Men mitt hjärta kommer aldrig läka från det här, det kommer vara öppet som ett sår för alltid. Och så kommer det vara för fans runt hela världen. Men Michael kommer för alltid leva i mitt hjärta. I alla våra hjärtan.