Anton Glanzelius var 13 år när det ringde i telefonen från USA.
Michael Jackson hade sett honom i filmen "Mitt liv som hund" – och ville träffa honom.
- Han var en väldigt vanlig man, med väldigt ovanliga förhållanden.
Året var 1987, Anton Glanzelius var 13 år och hade precis gjort rollen som Ingemar i Lasse Hallströms "Mitt liv som hund".
En dag ringer det – och Anton blir hembjuden till popstjärnan Michael Jackson och hans ranch Neverland i USA.
- Jag minns att jag sprang in till grannen och frågade om de hade någon skiva med Michael Jackson.

Det visade sig att Michael Jackson hade sett Mitt liv som hund två gånger – och älskat den.
Så Anton och hans mamma packade väskorna och åkte till Los Angeles.
- Han var väldigt, väldigt blyg och jag tafflade ju runt på min dåliga engelska. Det var tur att det fanns skivbolagsfolk där som höll samtalet levande.
Situationen vände när Glanzelius försynt undrade var chipansen Bubbles var.
- Då gick han och väckte Bubbles. Jag kommer ihåg hur han var klädd i blöja och kortärmad röd tröja.

Dagen efter släpptes skivan Bad - och Michael Jackson gick från superstjärna till megastjärna.
Året efter träffade Anton och Michael för andra gången. Michael var i Göteborg för att spela på Eriksbergsvarvet.
- Han ringde och frågade om jag ville gå på Liseberg.
Anton berättar hur han köpte en fotboll och skrev "To Michael from Anton" på. Sedan slängde han ner den i en ica-kasse och knallade in på Sheraton.
- Jag ska träffa Michael sa jag. En 14-åring i jeans och t-shirt. "Eller hur?", sa vakterna.
Sedan följde en fantastisk dag på Lisebergs nöjesfält.
Han Han garvade hela tiden. Han var överlycklig över att driva runt på nöjesfältet i 5-6 timmar. När vi åkte berg- och-dalbana skrek han "One more time?!". Och jag – 14 år med ett nöjesfält helt för mig själv, vilket guldläge – "Oh yeah, one more time!".

- Väldigt sympatisk och väldigt, väldigt blyg. När vi mötte andra gången var jag ju medveten om vad folk pratade om: syrgastält, att han åt krita för att få ljus röst, och att han blekte huden. Men jag kan ärligt säga att jag aldrig märkte någonting av det.
Kvällen tillbringade de med vidofilmer och godis på Jacksons hotellrum.
- Han var så blygsam! Jag försökte få honom att visa några danssteg – men han vägrade. Han tyckte det var för pinsamt och vågade inte. Han sa att det var en annan sak att uppträda framför 50 000 personer.

Anton Glanzelius säger att Michael Jackson var "en väldigt vanlig person, med väldigt ovanliga förhållanden."
- Med den uppväxten och den omgivningen, klart att han var jättespeciell. Men superödmjuk och sympatisk och lättsnackad.

- Vi pratade om allt från kärlek till fotboll till berömmelse. Det var omöjligt för mig att förstå, som 14-åring, hur det var att vara superstjärna i USA. Jag ställde en hel del naiva frågor.
Sista gången de sågs var när Michael Jackson spelade på Stockholms Stadion 1992. Då träffades de lite kort innan en konsert.
Efter den höll de kontakten via brev, och ibland skickade Michael något paket med en video eller något de pratat om.
- Vi höll kontakt länge, men sedan ebbade den ut, av ingen anledning.
Glanzelius skrattar när han berättar om sina minnen, men är chockad över dödsbeskedet.
- Det är otroligt tragiskt, jag vill inte tro på det. Det är inte okej, han blev bara 50 år, det är alldeles för tidigt.

Källa: Aftonbladet.