Ja, han blev beroende av mediciner, smärtstillande medel och lugnande medel. Jag vill också nämna att tidigare, före pedofilanklagelsen 1993 var Michael väldigt noga med att inte ta för stor mängd av sina mediciner, som han tog mot smärtan i hårbottnen efter att han han brändes där 1984 och där han hade ont i flera år efter och gjorde dessutom flera operationer under lång tid för det. Denna brännskada var Michaels inkörsport till mediciner ("droger"), men då kunde han hantera medicinerna. Ingen hatade droger (alltså alla typer av droger) mer än Michael. Han vägrade till och med i början att ta smärtstillande mot brännskadan, men då smärtan var så intensiv gav han till slut med sig. Pedofilanklagelsen gjorde att han ville fly, inte hantera den psykiska smärtan och stressen han kände, och resultatet var att han för en tid blev beroende av dem. Elizabeth Taylor och Lisa Marie Presley, som båda har kämpat med droger tidigare i sina liv, hjälpte honom som tur var och förde honom till ett rehabiliteringscenter. Senare, efter 1993, gick användningen av mediciner upp och ner. Jag skulle inte kalla honom drogberoende dock. Det är ett felaktigt påstående av situationen. Michaels dotter, Paris, har också sagt på Twitter att det är en lögn att han var drogberoende. Även dokumentären The life of an icon nekar ett beroende. Det gick helt enkelt upp och ned, men inte ett beroende.

 

Jag önskar att Michael hade stannat längre på rehabiliteringen. Han behövde tala med en psykiatriker under längre tid för att lösa sina problem. Han började bara nudda problemen innan han lämnade rehabiliteringen och for tillbaka till USA. Han hade så många desperata frågor om sitt liv som han hela tiden stod svarslös inför och som orskade honom sådana starka känslor av ensamhet och sorg. Michael var inte perfekt; han förnekade delar av verkligheten och skyllde många omständigheter på andra eller media, istället för på sig själv. Det är till viss del sant, såsom han själv hela tiden sade, att han var en måltavla. Men samtidigt agerade han själv på ett sätt som skapade förvirring bland allmänheten. Jag förstår honom, men jag förstår också att många människor höjde en aning på ögonbrynen i ögonblicket som vissa nyheter om honom kom.

 

Vi är alla människor. Han var så mänsklig och det är det vackraste av allt. Det är vad som betyder något. Han gjorde misstag. Jag gör misstag. Du gör misstag. Dessutom levde han under ett förstoringsglas, på ett sätt som andra ikoner inte gjorde och som även dem hade excentriska liv, exempelvis Elvis Presley (som gillade att skjuta sönder TV-apparater med en pistol bland annat).

 

Jag kom över det här i J. Randy Taraborrellis biografi The Magic, The Madness, The Whole Story, vilket ni får läsa nedan. Om under och efter andra anklagelsen. Om drogberoendet, som J. Randy Taraborrelli kallade det.

 

He suffered from severe bouts of depression. It's no wonder he was given so many different kinds of prescriptions.

  The big question, of course, is whether or not Michael was addicted. For anyone privy to his real world, this question merely stated the obvious: of course he was, and everyone knew it. "If he could get his hands on some Demerol, you can be sure he'd do it," said one person close to him. "I can't count the number of times people close to him tried interventions. There was no reaching him, though. You can't help a person who doesn't want it." Sources close to Jackson told CNN's Dr. Sanjay Gupta that the singer actually traveled with an anesthesiologist who would "take him down" at night and "bring him back up" during a world tour in the mid-nineties.

  It's true that Michael was used to getting what he wanted in his life, and if it was a certain drug to ease his emotional or physical pain he expected to be able to get his hands on it, no questions asked. However, he was not a man who just wanted to get high for kicks. He wasn't scoring his drugs from some roadie behind a tour bus. He was getting them from licensed doctors who were answering his cries for help. Should some of those doctors have known better than to just give Michael what he wanted rather than find some better way to treat him? Obviously. But one put it best to me when he said, "When you were sitting there in the room with him, and he's crying and he's in pain and he hasn't slept in a week... and he begs and begs you for help, you had to help. You had to. People on the outside find it easy to judge and point fingers. You have to be there to understand his level of physical and emotional pain." It's telling that the drug he most seemed to crave was a kind of anesthesia. He wanted to be numb, not only from his pain, but to the world. It was as if he'd had enough and he wanted out.

 

Det är också värt att nämna att en i Michaels närhet sa i boken att det inte var ett "addiction", utan snarare ett "dependence".