Jag förde dagbok förut och det finns faktiskt några rader om Michael Jackson i en av dagböckerna då jag precis hade blivit ett fan! Haha, i alla fall tänkte jag visa de raderna för er, tyckte det vore en fin hyllning att visa. Och nu vet jag också vad jag gjorde den 25 juni för tre år sedan!

—

21 juni 2008

JAG ÄLSKAR MICHAEL JACKSON!

Han är min idol. Seriöst, han är så bra!

Jag sökte upp hans adress på Google. Jag ska skicka han ett brev, jag vet inte vad jag ska skriva men jag kommer väl på något.

Michaels adress:

Michael Jackson
Dewey & Leboeuf
125 West 55th Street
New York, NY 10019-5389 USA

Nu måste jag sova. Klockan är kvart i ett.

I LOVE U MJ! ♥

---

23 juni 2008

Jag har skickat mitt brev till Michael Jackson!

Hoppas det är han som läser det. För det är säkert en fanklubb som jag har skickat till. Min syster säger att det är en på miljonen att han läser mitt brev, men hoppas gör jag! Det var ett långt brev. Jag ska skriva i dagboken exakt som jag skrev. För jag vill ha det som minne. ...

---

25 juni 2008

Idag har jag varit hos Anna [min vän]. Ingen var hemma hos henne och det var tur! Hahaha! Jag har lärt Anna att gilla Michael Jackson nu! Och då lyssnade vi på låtar av Michael. Och vi sjöng och dansade som galningar till låtarna, haha! Och om Annas föräldrar eller bröder hade sett det så... :)

Mina två favoritlåtar är: "Man in the mirror" och "They don't care about us".

---

29 juni 2008

Nu ska jag lyssna på Michael Jackson innan jag ska sova.

Good night, diary! ♥

---

30 juni 2008

Jag hatar verkligen när min bror säger att Michael Jackson är bög! Han är inte bög! För mig är Michael en stor legend! Han är så grym på det han gör! Och det vill jag visa, men alla säger bara att han är ful och att han är bög. Jag älskar Michael och kommer alltid göra! ♥

---

14 juli 2008

Jag har köpt en skrivbok. Anna ska skriva ut fyra bilder på Michael Jackson och de bilderna ska jag klistra på och i boken. För det ska bara innehålla Michael Jackson-prylar i den: :) Jag ska skriva ner låtar jag gillar och så ska jag skriva faktan jag har skrivit om honom.

I den "berättelsen" har jag skrivit att alla rykten om honom inte är sanna och lite om hans uppväxt. Jag brukar skicka mejl till andra personer som är inloggade [på en hemsida som jag hade då] och säga att dem ska läsa det, och jag har gjort att många har ändrat sina elaka tankar om honom! :)

---

7 mars 2009

Min önskan har blivit uppfylld! Jag ska få se Michael Jackson uppträda live! Min syster kom förbi i förrgår och sa så här: "Jag har en födelsedagspresent till dig. Michael Jackson ska ha sina sista konserter i London i sommar." Och vi ska dit! Jag ska få se min största idol uppträda live! Jag kan inte riktigt förstå det!

I brevet jag skickade till han skrev jag "My dream is to see you" och nu går det i uppfyllelse!

Om inte Mr M Jackson aldrig hade existerat; Ingen vit handske prydd med diamanter. Ingen svart Fedora hatt. Ingen som helst moonwalk här nere på jorden. Inga svarta loafers. Vitiligo hade fortsatt vara en relativt okänd sjukdom. Så många barn hade inte funnits vid liv om det inte vore för honom. Så mycket underbar musik hade aldrig blivit skriven. Det hade fortfarande funnits en stor spricka mellan svarta och vita. Inga vita sockor. Så många starka och kloka ord vi aldrig hade fått höra. Thriller hade inte varit världens mest sålda album. Ingen kick. Ingen Robot dance hade varit så känd som den är idag. Inget "hee-hee!" eller "AOW!" alls. Ingen The King of Pop överhuvudtaget.

Tack.

 

Vi alla vet att Michael Jackson dansar som en gud, right? Kan väl lika gärna ta upp några danssteg. Moonwalk. "Smooth Criminal"-lutet. Stå på tå. Handen på skrevet. "Juckningen". Robot. Sparken. You name it! Den svarta pantern helt enkelt. Från "Black or white". Han är en svart panter. Lika smidig. Och det vi alla också vet är att ingen, jag repeterar ingen, kommer någonsin kunna stå i hans skor. Det är liksom så det bara är och kommer alltid vara. Nu tänker jag berätta en sak som säkert skulle få Mike att garva tills han var tvungen att lägga sig ned om han såg mig, och sedan garva tills han inte kan garva mer. Jag tittade på musikvideon till "Beat it", och plötsligt får jag denna snilleblixt (tyckte det alltså då) att ta bort alla möbler som var i vägen och visa mig själv att jag kan moves från musikvideon. Jag höjde volymen och ställde mig upp och började försöka imitera honom. Det räcker med att säga att om Mike är en smidig panter, så är jag en klumpig flodhäst eller något åt det hållet. Men det slutar inte där! När jag skulle "hoppa" bakåt medan jag knäpper fingrarna med min högra hand; KA-BOOM! Jag stöter mig högra fot rakt i byråkanten. "AJAJAJAJAAAJ!"

 

Det måste verkligen ha sett roligt ut. Dessvärre såg inte märket på hälen lika fint ut, kan jag säga.

Vissa människor kan fortfarande inte se skönheten hos honom. De kan inte förstå varför jag fortfarande lyssnar på samma låt om och om igen med honom, varför jag aldrig blir less det jag hör. Varför mina ögon tåras när jag ser honom skratta, eller när han gråter på scenen. Varför mina händer alltid skakar när jag håller i min biljett till This is it. Kanske har de aldrig gått in på djupet, aldrig gett honom chansen. Aldrig sett honom med sitt hjärta, bara sett honom med ögonen. Eller aldrig har brytt sig om att lägga sin tid på att se det jag ser. Verkligen förstått och tagit in.

Jag känner att man undgår och missar så mycket om man aldrig ger honom chansen. Lyssna på vad han har att säga. Det är värt det. Han är värd det.

Nu äger många lyckliga fans runt världen ett exemplar av filmen This is it. Jag öppnade precis mitt paket från CDON och vilken känsla det är att få hålla i filmen som är så betydelsefull. Jag kan inte förklara hur mycket denna film betyder för mig, den visar liksom allt jag skulle se och höra den 8 september 2009 klockan 19.00 i 02 Arena i London, England.

Plastet är fortfarande på och det åker av på lördag, då jag ska se den tillsammans med alla mina älskade vänner. De har inte sett den ännu och det ska bli trevligt att se den med dem. Ni kan läsa här då jag har skrivit om filmen när jag precis hade kommit hem från bion.

Jag är säker på att många av er också har fått er film, hur känns det?

Jag har drömt drömmar om Michael. Men den här drömmen jag drömde för några dagar sedan var fantastisk. Drömmen var mycket kort och det hände inte mycket alls. Han stod där. Michael stod bara där. Han visste inte att jag var där, han tittade i alla fall inte på mig. Men han log och var så vacker. Jag måste ha halvsovt för jag kände att jag började le i verkligheten, jag såg honom framför mig och jag log. Han var lycklig. Och jag vet att han är lycklig nu på den platsen där han befinner sig. Jag kan inte hjälpa att känna att drömmen var ett slags meddelande att få veta att han mår bra, att han är lycklig. Kanske inte ett meddelande av honom, kanske av mig själv. Det är den mest underbara drömmen jag någonsin haft. Och jag kommer aldrig glömma den. Har ni någonsin drömt något om Michael? Berätta gärna om den!

Har ni funderat något på att det snart är det första året utan Michael sedan 1958? Jag tycker det är... väldigt sorgligt, och tråkigt. Och sedan kommer det ett nytt år, sedan ett nytt år, sedan ett nytt år — hela tiden far vi längre ifrån tiden då Michael fanns här... Då det fanns en punkt på jorden som hade ett så stort hjärta som han hade, och spred kärlek. Själv vet jag att Michael finns bland oss. Han är inte död, inte för mig. Jag vet att han är bland oss. För en människa som honom kan bara inte försvinna! Det går inte. Det är snart det första året utan honom och jag kan inte hjälpa att känna att det är som att ge sig ut i det okända. Även fast jag vet att han fortfarande finns här...

Jag kan inte beskriva den kärlek som jag känner för Michael, det är något man själv måste ha. Men det jag ska börja skriva nu kommer rakt ifrån mitt hjärta och min själ.

Bland det bästa och underbaraste jag har gjort är att jag har låtit Michael Jackson komma in i mitt liv. Han visade mig Kärleken och vad den innehåller. Och den innehåller bland annat magi, hopp, förundran, tro och skönhet. Och mycket av det Kärleken innehåller är Michael. Han har gett mig viljan att bli en bättre människa, han har förvandlat mig och miljoner andra runt världen av just det; kärlek.
Han är en människa med så mycket kärlek och värme att man inte kan låta bli att se honom som någonting mer. Men han är inget mer än människa och det visar att vi också kan förändra världen! Och det är något Michael har kämpat för hela livet — att ge oss kärlek, hopp och självförtroende så vi kan heal the world. Michael sprängde gränserna för nationalitet, färg och religion med sin inspirerande musik som levt vidare genom decennierna där han uppmanar oss att vara bad för we are the world, det spelar ingen roll om vi är black or white, vi måste beat it från det dåliga, vi cry tillsammans, vi måste se oss själva in the mirror och vi måste keep the faith. Hans låtar är inte bara låtar. Hans låtar betyder så mycket för världen, för oss. Hans budskap i hans musik har lämnat outplånliga spår i vår kultur och den berörde och kommer fortsätta att beröra miljontals människor djupt. Men hans liv var inte alltid vackert.
En man gjorde så mycket men ändå fick han så otroligt mycket skit tillbaka. Lögner, anklagelser, rykten, lögner, lögner och framför allt lögner. "The media write weird stuff about me all the time. The distortion of the truth bothers me. I don't understand why they feel the need to make up things about me. I suppose if there's nothing scandalous to report, it's necessary to make things interesting." Många saker skadade honom verkligen. Och jag, som så många andra fans runt världen, har en instinkt att skydda honom från allt som skadar honom det minsta lilla. Och det tycker jag att vi ska fortsätta med tills sanningen om Michael träder fram i alla människors hjärtan. Men slutet bör vara lyckligt. Låt oss glömma allt det negativa under hans sista år, och istället koncentrera oss på det positiva. Han är inte hos oss fysiskt, men han finns kvar i sin musik. I de melodier och texter som berört så många människor världen runt och de musikvideor som fängslade oss i så många år.
Hans bortgång för 6 månader sedan idag kom som en stor chock för oss alla. Han lämnade en hel värld i sorg och det har verkligen varit en jobbig tid de senaste månaderna. Jag kan inte smile, though my heart is aching. Men jag måste smile, though my heart is aching. För vet ni vad? That's the time I must keep on trying.

Tack, Michael. Tack för allt.

Idag fick jag Michael Jacksons självbiografi med posten från CDON! Jag har velat ha den över ett år nu. Och när jag har varit barnvakt till min lillebror fick jag nog med pengar att köpa den. Jag har boken på svenska som jag köpte för kanske ett år sedan som jag har läst många gånger. Men det är klart mycket roligare att läsa precis hur Michael har skrivit på sitt eget språk. Tycker ni inte? Nu vet ni i alla fall vad jag ska göra denna fredagskväll - läsa och älska varje minut av den. Jag har läst boken tidigare (fast bara på svenska) och jag håller med om vad Berry Gordy säger i bokens inledning: "Moonwalk reveals so much of Michael's true self, but you have to read between the lines to really understand what he was all about."

Har ni läst Moonwalk?

 

Filmen var helt fantastisk! This is it var helt fantastisk! Kenny Ortega har verkligen gjort ett suveränt jobb med filmen och jag älskar verkligen den. Och jag kan försäkra er att det här ryktet att det skulle vara look-a-likes Michael Jackson var bara struntprat.
Jag kommer precis hem från bion med min syster. Hela vägen mot bion spände jag mig i kroppen men jag ... kände mig glad. Vi laddade med att lyssna på albumet Thriller lite fram och tillbaka. 
Senare då vi satt i biosalongen med många andra människor med varsin Coca-Cola och en stor popcorn var allt jag kunde tänka: "Herregud! Herregud! Herregud!" Filmen hade inte börjat ännu och plötsligt började "2 bad" spelas i högtalarna och jag tänkte: "Det visas ju ingen bild på skärmen". Då kommmer plötsligt några unga tjejer från sidorna av publiken som ska vara spöken och börjar dansa. De hade häftiga, gamla kostymer och är sminkade som de spökena i Michael Jacksons film Ghosts. Redan där då inte filmen ens börjat började jag gråta. Men av glädje. För jag börjar alltid gråta glädjetårar då jag ser hyllningar till honom för han är så värd allt han kan få!
Efter dansnumret stängs draperierna för bioskärmen och sedan öppnas igen. Det visades lite reklam från olika filmer. Men några minuter senare började filmen! "Herregud, Herregud, Herregud..." Filmen började med en text som gjorde mig och min syster gråta. Och säkert många andra i biosalongen.
Jag vet inte vad mer jag kan berätta om den. Man måste helt enkelt se den själv och skapa sina egna känslor för den... Jag kan sitta här och tala om små detaljer som jag tyckte var grymt roliga men är inte alls lika roliga som då man ser det med sina egna ögon.
Filmen var (som sagt) dessutom otroligt rolig! Och Michael var underbar som alltid. Han visste precis hur han ville ha allting i sina shower och då han sa hur slutade han alltid det med ett övertygat: "Jag säger det med kärlek. K-Ä-R-L-E-K". Hur gulligt är inte det? Han var rädd att de skulle bli sårade om de råkades göra något fel eller bara ta illa upp. Och han sa också ett par gånger: "Gud signe dig/er". Han var väldigt gullig! Man skrattade många gånger åt hans "gullhet". Alla skojade runt med honom och retade honom och han älskade det. En rolig sak var också när Kenny Ortega sa åt honom att "drink water", då vände sig Michael om och sjöng "Water, water.." Han såg väldigt lycklig ut. Och en sak jag älskade med hela filmen var att alla kallade honom för "MJ" - inte Michael, inte Mike - utan "MJ", hans initialer.

Jag trodde det skulle kännas hemskt att sitta där inne och se filmen. Men jag kände mig väldigt glad. Jag kände mig lugn och avslappnad. Och jag kan säga till er som jag sa till min syster på tillbaka vägen hem: "Jag vet inte varför. Men det känns lite som om vi har sett Michael på riktigt. ... Så jag känner mig glad." Och det kändes verkligen som om vi hade gjort det.
Jag köpte This is it albumet före filmen i kassan. Och vi lyssnade (nästan) igenom skivan i bilen på vägen hem. Och jag hade inte lyssnat på hela låten This is it än. Och då såg jag att vi var på spår nummer 15 bytte jag snabbt låt. Då frågade min syster om jag inte ville lyssna på den och det ville jag inte. Ögonblicket måste liksom vara perfekt. Men sen tänkte jag: "Hur kan ögonblicket vara mer perfekt än att lyssna på den direkt efter premiären av filmen This is it...?" Jag sa "Okej då" och vi lyssnade på den. Och jag älskar den! Speciellt refrängen. Det är en av mina favoritlåtar helt klart! Och jag såg dessutom att albumet var tillägnat Michaels tre barn; Prince, Paris och Blanket.

Jag hoppas verkligen alla ni ser filmen, för den var verkligen helt fantastisk! Jag kan inte förklara hur mycket denna film betyder för mig, den visar liksom allt jag skulle ha fått se den 8 september 2009 klockan 19.00...

Berätta gärna ni också vad ni tycker om filmen!